Låt oss prata om ångest
Jag är nu drygt 40 år gammal. Psykologi, psykiatri och mänskligt beteende är ämnen som intresserat mig sedan jag var väldigt ung, kanske orimligt ung. Man utvecklar intressen av olika skäl, men att förstå och avkoda min omgivning utan hjälp av verbala signaler, blev tidigt något som jag hade ett stort behov av. Under dessa åren har olika diagnoser och begrepp varit mer eller mindre "populära". När jag var i tjugoårsåldern var det t.ex. diagnosen Borderline Personlighetsstörning - idag kallad EIPD (Emotionellt Instabilt Personlighetssyndrom) som var på tapeten. Några år senare började fokus i media hamnar på ADHD, och det blev mycket spotlight på den diagnosen. Idag skulle jag säga att ett av de begrepp som kastas runt mest slarvigt i den allmänna ankdammen är "ångest".
Många människor pratar om ångest. De har det, deras barn har det, alla har det. Och det oroar och stör mig lite, därför att begreppet och även diagnosen urvattnas väldigt mycket på det viset. För jag vågar faktiskt påstå att väldigt mycket av det som folk påstår är ångest, är - andra saker. Helt vanliga emotioner, som av olika skäl upplevs starkt eller inte kan hanteras. Oro. Stress. Rädsla. Frustration. Skitjobbiga känslor allihop, absolut. Men de "är" inte ångest.
Vad är då ångest? Enkelt uttryckt kan man säga att det är en stark förnimmelse av att man är under attack. Ångesten är alltså inte en känsla i sig, utan en reaktion som kommer av en eller flera känslor, som t.ex. de jag nämnt ovan. Så här: Du får en jobbig eller obehaglig tanke som startar det sympatiska systemet i din kropp. Det sympatiska nervsystemet är inte viljestyrt, utan jobbar helt på egen hand. Det ökar din hjärtfrekvens och får dig att kallsvettas och dessa reaktioner leder i sin tur till att du mår dåligt både fysiskt och psykiskt. Det kommer då fler obehagliga tankar, som "hjälp vad är det som är fel?", som i sin tur för med sig ännu fler kroppsliga symptom och så - PANG - sitter du där med en överväldigande känsla. Du har fått ångest.
Men här kommer den bit som många av de människor som går runt och pratar om att de har ångest, missar. Du kan inte ha ångest hur länge som helst. Du kan inte ha konstant ångest i dagar, veckor, år. Helt enkelt för att din kropp inte är byggd för att kunna det. Alla reaktioner avtar efter en stund - det kan dröja, men så är det.
Inom KBT:n pratar vi om den s.k. ångestkurvan, eller obehagskurvan. Den visar på att om man stannar kvar i den situation som inger en stark oro, eller ångest, i stället för att med olika medel försöka fly från den, så klingar oron/ångesten ganska snabbt av - och försvinner.
Ångest är alltså inte en sjukdom. Det är en naturlig respons på något som vi av olika skäl upplever som farligt för oss. Och eftersom vi människor är så komplicerade som vi är, så kan dessa känslor uppstå även när de egentligen inte alls är något farligt på gång. Detta hindrar givetvis inte att ångest är väldigt obehagligt. Men det finns alltså sätt att hantera sina känslor på, så att de inte hinner rusa iväg med en på ett sånt vis att de utvecklas till ångest.
KBT är ett utmärkt hjälpmedel för detta. Och om du vill, så kan jag hjälpa dig med det! Kontakta mig om du har frågor eller vill ha min hjälp!