Exponering - en impopulär metod...

Den typ av KBT som jag arbetar inom kallas ACT – Acceptance and Commitment Therapy. På svenska kan man säga att det innebär att uppnå en acceptans för sånt som orsakar obehag i vår vardag, och att förbinda sig (engagera sig i att på allvar) förändra det som behövs för att uppnå ett hälsosammare liv. 

En av delarna i ACT, och i KBT överhuvudtaget, kallas EXPONERING. Och hur viktig denna del än är, så är det faktiskt den vanligaste orsaken till att människor väljer bort KBT som behandlingsmetod. Exponering innebär precis vad det låter som – att man exponerar (utsätter) sig för det man är rädd för, med syftet att på så vis bevisa för sig själv att det inte är så farligt som man tror, och på de viset ersätta de rädda tankarna med andra. Detta är dock en så skrämmande tanke för många att de inte törs gå till en KBT-terapeut. 

De tror att de ska överösas med spindlar, ormar eller tvingas ut på hustak för att på så vis bekämpa sin höjdskräck. Här vill jag slå ett extra slag för ACT i förhållande till den klassiska KBT: n. Vi med utbildning inom ACT jobbar nämligen mer med att utkristallisera vad problemet – obehaget – egentligen står för, och letar upp andra sätt att reagera på det. 

Hur då? Jo, men säg till exempel att du är rädd för att tala inför folk, en av de vanligaste fobierna i Sverige. Denna rädsla grundar sig på oron för vad folk ska tycka om en, att göra bort sig, att inte räcka till. Om du går hos en ACT-terapeut så jobbar vi, i stället för att exponera dig för själva talsituationen, med att lära dig att stå ut med den kontrollbrist som oron beror på. 

Att acceptera att det känns obehagligt att känna sig otillräcklig, men att våga vara kvar i den känslan i stället för att fly från den – och på så vis få uppleva hur den klingar av och försvinner. För så blir det, jag lovar!

Testa gärna hos mig!